måndag 30 november 2009

Får och torkad fisk



Rådhuset i Reykjavik visas en fotoutställning där fritidsfotografer ställer ut. Här finner jag också den bild på fisktorkning som saknades i tidigare blogg om den torkade fisk man äter som chips här, men som i Sverige används till hundmat. Självklart ska även hundar ha schysst käk, men det är ändå synd på så rara ärtor...

4 av 700


Islands invandrarpolitik är en av de mer inhumana i västvärlden. Sjónvarpid, den isländska televisionen, tog upp ämnet i går kväll och påtalade den internationella kritik som landet får för handläggningen, eller snarare brist på handläggning, i många av fallen. Det är FNs flyktingorgan UNHRC som riktar skarp kritik mot Island. Av de 700 flyktingar som sökte asyl på Island under perioden 2006 - 2008, beviljades endast 4 asyl. Av 696 som fick avslag skickades 240 iväg utan att ärendet överhuvud taget prövades. Det strider förstås mot gällande konventioner och är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Under femton år har Island handplockat 342 flyktingar, bland annat från vietnamesiska flyktingläger. Dessa invandrare har smält väl in i det isländska samhället, bland annat genom ett fungerande mentorsystem. Det är den positiva delen av landets invandrarpolitik.

I rapporten nämns Sverige som ett land med en förhållandevis korrekt behandling vid asylförfaranden, medan Danmark och Island får mest kritik av de nordiska länderna. Dessa länder tar också emot minst antal flyktingar.

På bilden från teveprogrammet står justitieminister Ragna Árnadóttir till svars för regeringens linje i frågan.

En fika på Fjólugata 9



Under drygt två månader på Island har jag knappast träffat några andra svenskar än mig själv, men däremot en hoper islänningar som bott i Sverige längre eller kortare perioder. Själv vill jag leva så isländskt som möjligt, men en inbjudan till en fika på Svenska Ambassaden kunde jag ju inte säga nej till. Det var en trevlig, traditionell adventsfika. Varken Hosianna eller något viftande med svenska flaggan förekom, men glöggen och lussebullarna kom jag förstås inte undan.

I det avspända minglet tipsade en kvinna om ett bageri i Reykjavik som bakade med mjöl från Saltå kvarn i närheten av mitt hem i Sverige (därmed förklarades varför långtradaren som hämtade mina instrument för transport till Island var fullastad med mjöl från kvarnen. Skönt, ett mysterium mindre i världen). Jag träffade också en bibliotekarie, en flöjtist och en man som brann för det nordiska samarbetet (fina tankar dessvärre totalt utdöda i Stockholm där vi går omkring med förtrollade Brysselglasögon på nästipparna).

Anders Ljunggren
är ny som ambassadör på Island och kommer närmast från Helsingfors. Han är ingen karriärsdiplomat utan har gått den politiska vägen via Centerpartiet där han är en av tungviktarna. Ljunggren har också varit generalsekreterare i Föreningen Norden. På bilden hälsar han välkommen till kaffetåren och lussebullarna på residenset, Fjólugata 9.

söndag 29 november 2009

Stenar, berg, jökelvatten





Har aldrig funderat på eller åstundat just detta tidigare, men under vistelsen på på Island känner jag ett växande behov av att behärska det geologiska. Åtminstone grundkursen. Alla dessa stenformationer, de märkliga ristningarna, groparna och mönstren. De omkullvräkta stenblocken och alla, liksom på skämt, utspridda småstenarna på sluttningarna vid bergsbranterna. Hur har de kommit till? Och varför? Vilda berg, tuktade stenformationer, välstämda stenklangspel. Lägg därtill de oändliga lavafälten med dess stenbumlingar inlindade i giftgrön uråldrig mossa, de pysande, ångande pölarna och hålen, eller isbergen i jökelsjön. Det är klart att jag påverkas. Island är ett högteknologiskt land, men alla datachips, plastdetaljer, stadsjeepar och treglasfönster till trots, utgör stenarna, de varma vattensamlingarna och bergsformationerna det bestående intrycket. Rena stenåldern!

Tjörnin


Tjörnin, dammen, är Reykjaviks lunga där den ligger vid Rådhuset, mitt i smeten. Trots att stan fullkomligt badar i havsvatten tycks Tjörnin vara speciell och viktig för reykjaviksborna. Man kan annars tycka att en konstfärdig damm skulle ha svårt att konkurrerar med hela Nordatlanten som pockande skvalpar längs stadens kajer. På helgerna syns barnfamiljer föda de feta fåglarna i Tjörnin, en nedärvd tradition generationer tillbaka i tiden. Alla brödsmulor de småfräcka fåglarna pickar i sig till trots, går dammens innevånare mot kärvare tider när temperaturen nu snabbt kryper neråt. Vattnet förvandlas till is och solen står allt lägre. Dagarna börjar bli korta.

lördag 28 november 2009

Hotad makt?


Tidigare i höst fick Mats Josefsson uppdraget att som internationell expert medverka vid rekonstruktionen av det isländska bankväsendet. Josefsson med ett gediget förflutet i Sveriges Riksbank, Finansinspektionen och IMF, Internationella Valutafonden, anställdes på uppdrag av IMF och den isländska regeringen. Bankrekonstruktionen var en av villkoren för de omfattande lån som valutafonden beviljat landet för att klara krisen. Lånen består av 2,1 biljoner USD från IMF, kompletterat med en lika stor summa från Danmark, Finland, Sverige, Sovjet och Polen samt 50 miljoner USD från Färöarna. Rekonstruktionen av den isländska ekonomin avsåg, förutom bankerna, stabilering av valutan och översyn av skattepolitiken. Beträffande bankväsendet skulle Josefsson medverka till att systemet anpassades till internationell praxis och principer.

Nu ger Mats Josefsson upp och åker hem.

Detta efter en kort arbetsperiod. Han anser sig inte få gehör för sina synpunkter och förslag. De egensinniga islänningarna har uppenbarligen svårt att ta regi. Ytterst kanske det ändå handlar om att samma människor som medverkat till nationens ekonomiska fall, fortfarande sitter i beslutande ställning och har svårt att ge upp makt och egna intressen. Det är illa när landets bästa inte är Prio Ett. Det finns till och med islänningar som menar att landet är för litet för självstyre. Och visst är det problem med en nation, befolkningsmässigt jämförbar med Malmö, där kompetensen och utblicken inte alltid räcker till. Har makteliten dessutom svårt för att lyssna, lära och ompröva, ja då är man illa ute.
_________________________________
Bilden: Skarv på Grótta i utkanten av Reykjavik.

Mugison rockar fett




Mugison, egensinnig singer & songwriter, har ett utspel och en nerv som gör honom till en av Islands mer intressanta artister. Några stänk av Tom Waits blandas med isländsk uppdaterad ädelblues samt några fraser av Bruce Springsteens hyggliga vanlighet och tyngd. Ikonerna visar på traditionen och blickarna bakåt, men Mugison är sin egen. Han kan också sägas vara motpol till mum och Sigur Rós. Jag har lyssnat mycket på Mugiboogie (2008) och imponeras av variationen, den oftast fiffiga gitarrbaserade instrumentationen och allt det vardagliga som transformeras till något personligt. Nu har Mugison kommit med nya plattan Ítrekun med live music och gör en av sina sällsynta hemmaspelningar på fredagskvällen. I december spelar han i Danmark, Holland och Tyskland.

Bateria, den intima rockklubben i Reykjavik, framträder han tillsammans med färgstarke bluesgitarristen Bjöggi Gisla. Det färgar förstås också giget. Mugison som själv är en rytmiskt distinkt kompgitarrist blir tillsammans med Gisla en högeffektiv duo. To the Boone, The Pathetic Anthem och andra låtar från Mugiboogie, här i mer luftiga duovarianter, slungas ut mot den entusiastiska publiken. Här finns tryck och distortion men också luft, lust och vila. Några gånger villar gossarna bort sig i fuzzträsket, men hittar snabbt rätt igen. Mugison skulle upplevas som en ändå mer genuin sångare om han vågade vila mer i balladerna. Där har han mer att ge.

Artisterna har kul på scenen utan att tappa skärpan och Mugison är skicklig i publikkontakten. Det gör att vi som befinner oss i den knökfulla lilla lokalen känner oss inbjudna. Stämningen är avspänd och hjärtlig, många sjunger med i låtarna, och solisten släpper gärna leadet till publiken. Så tar Mugison över igen och rösten, befriad från alla manér, lägger sig ovanpå det chosefria, svängiga kompet. En artist med en vardaglig image. Ingen svartrock, kajal eller poser. Bara ett på djupet liggande engagemang. Sympatiskt. En fin kväll.

Isländska skyltar: 14


Det har sagts tidigare, men förtjänas att upprepas: Här måste du gå som katten kring het gröt! Alla de pysande, bluppande små hålen med ångande vatten från jordens innanmäte kräver försiktighet. Det händer att turister brakar halvvägs ner i underjorden och riskerar svåra brännskador. Överallt finns det förstås varningsskyltar och tunna rep som markerar riskområdena. På individualistiska Island har varje landägare sin egen skylt. Den här gröndesignade varningen med den glada, oförvägna foten precis på väg in i det område där man absolut inte bör klampa omkring hittade jag i den ångande backen utanför Hvergerdi.

fredag 27 november 2009

Snö!



Fredag, kl 09.50. Hösten på Island har varit mild, stundtals vårligt vänlig. När jag tittade ut över hustaken nu på morgonen har natten dröjt sig kvar. Det börjar ljusna vid nioblecket och himlen syns askgrå. En halvtimme senare snöar det, ett stilla, milt snöfall på gränsen till regn. Det är första gången som jag ser Reykjaviks gator vitpudrade, som tur är har jag bytt till vinterdäck. Köpte dem här, 30 % billigare än hemma. Nu återstår att se om gummit greppar på de isländska hedarna, de lär vara svårframkomliga vissa tider så här års.

Trafikdöden


Den isländska trafiken är hård och oförutsägbar. Det verifieras i en rapport från Umferdarstofa, trafikrådet, som undersökt trafikolyckor med förare i åldersspannet 17 - 36 år. Rapporten visar alarmerande höga siffror för unga döda i trafiken. För isländska kvinnor 17 - 27 år är trafikolyckor den vanligaste dödsorsaken, hela 27 %, medan den vanligaste dödsorsaken för män är självmord, 36 %. Där kommer trafikdöden på andra plats, 23 %.

I ålderspannet 27 - 36 år utgör trafikoffren fortfarande den främsta dödsorsaken bland kvinnor. För männen är självmord främsta orsak, tumörer och trafikolyckor är andra respektive tredje vanligaste dödsorsak. Undersökningen som publicerades 20 november bygger på statistik från isländska gator och vägar under 10 år.

Gata upp och gata ner






Under mina promenader gata upp och gata ner, gör jag ofta små iakttagelser. Det mesta är inte synligt för ögat, än mindre på bild. Till exempel kan jag fundera på alla musiker, skådespelare, dansare, målare, författare och skulptörer som verkar i Reykjavik. Även om stan vore åtta gånger så stor, så skulle inte alla kunna försörja sig inom yrket. Reykjavik är ju bara dubbelt så stort som lilla Nyköping, min närmaste "storstad" i Sörmland! En sömnig stad med mediokert inre liv! Det händer mer på en dag i Reykjavik än under en månad i Nyköping. Kulturlivet måste vara av annan struktur här, jag låter mig lätt förföras av den brusande storstadsatmosfären. Reykjavik är ju egentligen en liten stad med storstadspuls! En charmig stad, vänlig i allt utom när det gäller trafiken. Islänningar är ökända för dålig trafikkultur, men är å andra sidan otroligt inovativa, uthålliga och nytänkande i andra kultursfärer. Allt detta och litet till insuper jag och funderar över under vandringarna gata upp och gata ner i Reykjavik med omgivningar. Ibland smiter jag in på ett galleri eller någon liten föreställning. Ömmar fötterna får det bli något av alla de trevliga, små kaféerna.

torsdag 26 november 2009

Räkmacka


En man cyklar med sin hund längs strandbädden i Akranes. Hunden sträcker ut i långa kliv, mannen pinnar på pendlande pedaler. Havet ligger soldränkt, kav lugnt. Hela atmosfären andas frid, samtidigt som scenen skänker rörelse och energi genom den energiske cyklisten och hans glatt springande kompanjon. På en bänk utanför bild sitter jag, dricker mitt termoskaffe med tilltugg och njuter av vyn. Lite kallt om häcken är det allt,men vad gör man inte för en liten tugga på livets räkmacka.

Välbehövlig granskning


Islänningar är individualister och ogillar pålagor och bestämmelser ovanifrån. Vem gör inte det förresten? Men allt har en baksida. Isländska media kan helt ogenerat bryta mot gällande lagstiftning, eller själva bestämma spelreglerna på grund av obefintlig lagstiftning. Detta sker utan någon större risk för påföljd, bland annat för att ett granskningsorgan saknas. Den etiska medvetenheten bland mediamänniskor är låg. Nu ligger ett genomgripande förslag om ny medialag på Alltingets agenda för beslut. Förslaget innebär att Island anpassas till gällande EU-direktiv genom skärpt granskning av media. Det kan gälla områden som spritreklam, reklam riktad till barn samt inte minst monopol inom ägarsfärerna. En välbehövlig och nödvändig lagändring som många ser det, även om det finns ett starkt motstånd mot lagförslaget bland mediafolk och andra makthavare. Island är för övrigt enda land i Norden där tidningar inte erhåller presstöd.

onsdag 25 november 2009

Manifestation i mörkret


Onsdag kväll kl 20. Just nu pågår en manifestation mot kvinnovåld på många platser i världen. Manifestationen är proklamerad av FN. I Reykjvik startar tåget från Pjódmenningahúsid och vandrar längs strandlinjen till skulpturen Solresan nere vid gamla hamnen. Från vardagsrumsfönstret ser jag människorna med facklor, ficklampor och tomtebloss på en lång rad längs vattnet, som en livs levande lysmask, och springer ner på gatan. Tåget med statsminister Jóhanna Sigurdardóttir och finansminister Steingrimur Sigfusson i spetsen gör halt vid statyn, och Yoko Onos ljusskulptur Piece Tower ute på den lilla ön Videy i inloppet till hamnen släcks i 15 minuter. Ljuskäglan lyser annars varje kväll.
__________________________________
På bilden syns Steingrimur Sigfusson, Jóhanna Sigurdardóttir och några av de övriga deltagarna i manifestationen.

Isländska skyltar : 13


Laugavegur, i hjärtat av gamla Reykjavik, får jag en livgivande lektion i konsten att knyta en slips. Bra att kunna även om jag numera sällan använder slips. När jag en gång i världen sökte jobb som saxofonist i Orkestern På Allas Läppar i Stockholm, sa kapellmästaren att jag fick jobbet om jag kunde knyta fluga. I ett band som spelade på de mest frekventa nöjestemplen i huvudstaden, verkade förmågan att knyta fluga vara en betydligt viktigare egenskap än själva yrkesskickligheten! Mitt jakande flugsvar gav mig jobbet. Men det fanns en osäkerhet kring kravatten, så inför första giget köpte jag för säkerhets skull en färdigknuten fluga.

Små och stora lådor



I Hveragerdi, 45 km öster om Reykjavik, tittar jag in på konstmuséet som ligger mellan stadens varma, bubblande hål och Idavellir, en turistlada som rymmer såväl gudasagor som hemskslöjd. På muséet visas just nu sevärt konsthantverk. Det traditionsmättade sitter tillsammans med ett välgörande friskt nytänk som hand i handske. Och så isländskt! Jag fastnar för de små trälådorna med handtag av fårhorn. Kan nätt och jämt kontrollera lusten att ta i tingen, känna på dem, öppna locken för att stoppa ner några små skatter. Men sånt gör man ju bara inte på ett konstmuseum.

Några stenkast från utställningen ligger stadens växthus. Så här års odlas julrosor för fulla muggar. Tidigare beskrev jag den hysteriska julupptakten i Reykjavik och lovade då att inte ytterligare beröra isländskt julfirande, en orgie i blippande ljus, girlanger och ölfryntliga tomtar. Men några julrosor gör ju ingen jul!

tisdag 24 november 2009

En guldgruva





Pjódmenningahúsid, muséet med de gamla handskrifterna, pågår just nu en intressant utställning om isländsk filmhistoria. 200 filmer och dokumentärer från 1904 till 2006 visas i monitorer. Jag sjunker ner på stolen, tar på mig hörlurarna, stänger ute världen och beger mig in i det isländska cinematografiska landskapet.

Förra veckan såg jag The Sea i regi av Kormákur Baltasar, ett nära nog norenskt familjedrama som utspelas i en liten fiskeby, men betydligt mer underhållande. Gediget skådespel, fina miljöer från den lilla kustorten med fiskfabrik, konkurrerande fiskare, helgfylla, en patriark som har svårt att hänga med i tiden och medelålders barn som väntar på att gubben ska dö så arvet kan kvitteras ut. Mitt i detta spänningsfält anländer favoritsonen från Paris med sin franska fästmö. Storyn har berättats förr men Baltasar lyckas mejsla ut nya, ofta drastiskt dråpliga detaljer. Och så är det väl: Alla bra stories har berättats tidigare. Egentligen är det samma historia som berättas gång på gång. Det gäller bara att komma på en ny variant!

I dag återvänder jag och kollar musikfilmen Screaming Masterpeaces av Arni Alexander Ergis Magnusson, ett mästerverk om isländsk musik. De flesta namnkunniga grupper och artister finns med i konsert och intervjuform, Björk, Mugison, mom, Sigúr Ros, Minus och den färöiska sångerskan Eivor Pálsdóttir, för att nämna några. Frågan varför isländsk musik är så egensinnig och speciell lyckas nästan besvaras i bilder lika vackra och egna som musiken. Musikhistoria i form av gruppen Sugarcubs och en ung Björk varvas med rimur, gamla kväden och spel på steinharpa, Pál i Húsafells inovation, allt bidrar till mångfalden. Det är en lysande musikfilm, jag unnar alla att se den!

Filmfesten på Pjódmenningahúsid är en vandringsutställning mellan Berlin, Köpenhamn och Reykjavik. Dessvärre kan muséets personal inte svara på hur länge utställningen kommer att visas, en vänlig dam tror den finns kvar året ut, en annan svarar kanske ett halvår. Dimridåer kring tider och tillgänglighet tycks vara något typiskt isländskt. För en person från Mellanmjölkens Land är det förstås djupt frustrerande, men jag försöker se så mycket isländsk film som möjligt innan utställningen drar vidare. När det än sker. Filmexposén är rena guldgruvan, dessutom professionellt och snitsigt producerad. För 17 kronor kan jag botanisera i Islands filmhistoria under en hel dag. På onsdagarna är det gratis! Vore jag kulturansvarig i Reykjavik skulle jag arbeta hårt för att göra utställningen permanent!
_______________________________________
Screaming Masterpieces: Björk från en konsert i New York, rockaren Minus i Reykjavik, den färöiska sångerskan Eivor samt spel på steinharpa, ett instrument som använts av bl a Sigúr Ros och senast i Oratoriet Cecilia i Hallgrimskirkja.

Får jag bjuda på Djúpur?




Efter två månader i bloggträsket kan jag räkna in över 11.000 besökare, trenden är ökande. Bortsett från de som av misstag fibblat in från Kroatien, Guatemala eller Frankrike, kommer besöken i huvudsak från Sverige och Island. Regelbundna USA-visiter noteras också. Självklart känns det inspirerande med alla besök! Ämnet Island är också turligt nog nära outtömligt. Det händer otroligt mycket här, något ni säkert redan har noterat eller kanske själva erfarit.

Får jag bjuda er alla på en näve Djúpur?

Det typiska isländska godiset består av en sockerlagshinna och under skalet göms choklad och lakrits. Jag har ätit Djúpur i Sverige då och då, men i genuin miljö smakar de sötsura kulorna faktiskt godare!

måndag 23 november 2009

Kungörelse


I dag, måndag, byter Kaupping Bank namn till Arion Banki. Bankernas namn är så pass solkade på Island att det inte räcker med att döpa om till Nya Kaupping, ett annars vanligt förfaringsätt vid nystart. Tidigare har bankkoncernen Glitnir bytt skepnad till Íslandbanki.

Först trodde jag att namnet Arion var liktydigt med Ariel, den ande av luft som figurerar i Stormen av Shakespeare. Ariel är också ett tvättmedel som tvättar skitig byk skinande ren. Båda ger ju helt fel associationer. I själva verket visar sig Arion vara en gud inom den grekiska mytologin som står för uthållighet, samarbete och återkomst. Och det passar väl bättre. Hur som helst frågar man sig vad det plötsligt är för fel på den inhemska gudasagan, i synnerhet som Arion Bankin, i motsats till sin föregångare, satsar på den inhemska penningmarknaden. I dagens Frettabladid berättas om de vedermödor som föregått namnbytet. Ett av förslagen var Atlantis, den sjunkna ön i Atlanten! Hoppsan.

Plockepinn


Längst ut på den vackra udden Seltjarnarnes, sälsjöviken, där jag tidigare såg en livs levande säl sola på en klippa, ligger den här timmerhögen, ett gigantiskt plockepinnspel. Först trodde jag att det var en ställning för torkad fisk som havererat, såna finns överallt på ön. Men träet är alltför grovt, fiskställningarna är tunna, graciösa som finlemmade balettdansöser. Någon trodde att timmerbrötet var rester från en filminspelning som ägt rum på den fagra udden i somras. Men kanske är det istället en installation? Vi som var med på 1950-talet kommer osökt att tänka på timmerflottning och Gösta Snoddas Nordgren, sångaren med landsplågan Flottarkärlek. En installation på temat? Nej det är ju för långsökt, även om jag vet att Snoddas hade fans även på Island. Han turnerade till och med här. Snoddas var mer intresserad av fiske än att uppträda, den snälle sångaren ägnade sig nog mest åt laxfiske på Island.

Men vad står plockepinnspelet på Seltjarnarnes för? Någon som vet?

Världspremiär



Oratoriet S:t Cecilia hade världspremiär i Hallgrimskirkjan i går, söndagen 22 november. Musiken är skriven av Áskel Másson, internationellt uppmärksammad tonsättare med text av Thor Vilhjalmsson, isländska författarskråets grand old man. Oratoriet föreskriver fyra sångsolister, kör, kammarorkester, två orglar och en stor, varierad uppsättning slagverk. I partituret ingår steinharpa, instrument bestående av tunna stenblock, samt vattentrummor, urholkade stenar fyllda med vatten, inovationer av konstnären och musikern Pál i Húsafell. Det udda instrumentariet färgar orkestersatsen, slagverkarna far som skottspolar mellan instrumenten och skänker liv åt orkesterbilden, såväl ljudligt som visuellt.

Áskel Másson räknas som en av Islands mest intressanta tonsättare med verk spelade av världens ledande dirigenter och orkestrar. Han har skrivit operor, orkesterverk, kammarmusik, inte sällan med slagverksinstrumenten i fokus, han startade själv som slagverkare. Och här på hemmaplan levererar han med besked. Másson är en fantasifull instrumentatör som kramar ut vad han kan ur den förstärkta kammarorkestern. De första tjugo minuterna i det drygt timslånga verket hade dock mått bra av att koncentreras något. Ojämna sånginsatser drog också ner slutresultatet. Thóra Einarsdóttir var effektiv med sin dramatiska sopran och säkra musikaliska utspel, basen Bjarni Thor Kristinsson höjde med svärta och dramatisk pregnans den musikaliska temperaturen. Kristinssons entré hade ren chockverkan och duetten med Tora Einarsdóttir till ackompanjemang av basflöjt och steinharpa på en skör bädd av stråkar var kvällens musikaliska höjdpunkt. Där brände det till rejält!

Hallgrimskyrkjans Motettkör
och dirigenten Hördur Askelsson gjorde gedigna insatser, utan att direkt glänsa, möjligen är Mássons musik också i första hand instrumental. Verket bygger på kollektiv gestaltning, visserligen med kören och solisterna i de centrala delarna och garnerat med slagverksinsatser och korta effektiva solon för bland annat trombon, piccolatrumpet och violoncell. De sista tjugo minuternas dramatiska stegringar mynnar ut i en sångbar, förlåtande hymn, ett värdigt, befriande slut.

Många tonsättare har skrivit oden och mässor till sankta Cecilias ära, bl a Purcell, Händel, Gounod och Britten, men Áskel Mássons oratorium står sig bra. Det finns något av urtida, hednisk rit i musiken när den väl arbetat sig upp på högvarv. Det känns genuint isländskt. En knökfull Hallgrimskirkja tackade med spontana, intensivt långa applåder.
______________________________________

Bilderna:
Sopranen Thóra Einarsdóttir med Hallgrimskirkjas motettkör och kammarorkester under ledning av Hördur Askelsson, samt Pál i Húsafells genuint isländska steinharpa. Stenytan till trots är instrumentet ljust och skirt i klangen. Poetiska toner frambringas, precis som i konstruktörens skulpturer och tavlor. Även dessa värda en mässa!

söndag 22 november 2009

Rötter




Häromdagen kollade jag dokumentärfilmen How do you like Reykjavik? Människor från skilda länder uttalade sig om staden och landet i stort. En affärsman prisade islänningarna för deras oförvägenhet och stora intresse att pröva nya saker. Inget tycktes omöjligt. Filmen gjordes 2005 och mycket vatten har ju runnit genom Öxaráfoss sen dess, men de bärande karaktärsdragen är säkerligen desamma. Mest slående för ett utomstående öga är kanske ändå islänningarnas heroiska kamp att behålla sina rötter i en i övrigt urbaniserad, rotlös värld. Möjligen är det öbomentaliteten som spelar in, mycket av detta känner jag igen från mina år på Gotland fast då i mer urvattnad form.

Frågan är om unga islänningar är lika begivna att ha koll på släktleden och att rensa språket från utsocknes influenser? Är det överhuvudtaget möjligt? Tvivlar på det, men kollar vidare. För dagen nöjer jag mig med att undra om det någonsin funnits ett annat folkslag som har exploaterat starköl tillverkat av Egill Skallagrímsson, serietidningar om guden Thor eller ståtat med citat ur Njals saga på rockslaget?

Det skulle väl i så fall vara gotlänningarna.
_______________________________________
Citatet på rockknappen är ur Njals saga och lyder i fri översättning "Ingen värnlös stugsittare vill jag vara".

Barngulagen



Slumpens outgrundiga vägar tar mig till tassemarkerna utanför Hafnarfjördur. Vid vägs ände ligger kommunens sommarkoloni. Huset omgärdas av oändliga lavafält med ogästvänliga stenbumlingar omkullvräkta som av en vredgad jätte i den svårframkomliga terrängen. Berg i fonden och närmast husen stripigt, trögflytande, klart vatten. That´s it! Kan förstå om svenska föräldrar, precis som jag själv, tänker i termer som barngulag vid en blick ut över det sterila månlandskapet. Det här är långt från min barndoms somrar med gröna ängar, den lilla badsjön med hopptornet, grandoftande skogar, röda små hus med vita knutar, vajande sädesfält, solvarma smultron vid vägkanten och mogna jordgubbar att palla i Janssons trädgård. Förstå mig rätt: Jag är förtrollad av Islands oändliga lavafält, men som sommarviste? Som lekmiljö?

En medelålders isländsk man berättar om sina somrar i den ovan beskrivna barngulagen. Han är entusiastisk, beskriver målande vilda lekar bland stenbumlingarnas grottformationer med spännande hålor att göra till gängets högkvarter, bestigandet av de mystiska bergen i fonden, vattenlekarna i bäcken utanför dörren, samlandet på rara stenar. Varenda vinter längtade han dit och jag tror honom. Vi har bara olika glasögon.

Ibland verkar det som om Sverige och Island ligger på två skilda planeter. Det är väl också därför som lämmeltåget av turister drar hit varje år.

lördag 21 november 2009

En tickande bomb

Katrín Jakóbsson, kultur och utbildningsminister, tar i en debattartikel i dagens Frettarbladid upp de extremt många avhoppen från gymnasieskolan. 95 % av grundskoleeleverna går vidare till gymnasieutbildning. Av dessa har bara 60 % gymnasiekompetens vid 25 års ålder. Hela 40 % hoppar av, en chockerande hög siffra. Att komplettera ofullständiga betyg är dessutom betydligt svårare på Island än i Sverige. En stor del av de elever som går ut den isländska gymnasieskolan skaffar högskoleexamen, men på grund av det stora bortfallet på gymnasienivå, har bara en tredjedel av arbetskraften på Island någon form av högskoleutbildning.

Samtidigt har socialminister Árni Páll Árnason lagt ett förslag om att halvera A-kassan för arbetslösa under 25 år som bor hemma. Arbetslösheten var i oktober 7,6 %, varav 2538 ungdomar. De unga på Island har vant sig vid att outbildade lätt får välbetalda jobb. Nu är tiderna kärvare och kartan ritas om. 40 % fullföljer inte gymnasieskolan och hänvisas i stället till en svikande arbetsmarknad med totalt 264 jobb lediga vid månadsskiftet, samtidigt som A-kassan halveras för ungdomar. Det låter inte som en ansvarsfull politik.

Katrín Jakóbsson har all anledning till farhågor. Hon sitter på en tickande bomb.

Välbärgad


Under färden mellan Krýsuvik och Thorlákshöfn, 50 km från Reykjavik, gör jag en avstickare ner till Strandarkirja. En smal byväg leder mig out of nowhere för att sluta på en stor, vid denna tid på året gravt överdimensionerad, parkeringsyta. Här ryms annars många turistbussar. Så här års står den lilla oansenliga träkyrkan vid havet ensam och öde. En typisk gudsboning på den isländska landsbygden, en bland många, men i själva verket är Strandarkirkja unik i sin funktion.

Det berättas om en båtbesättning i sjönöd som lovade att om de överhuvudtaget överlevde stormbyarna, skulle här byggas en kyrka. Så skedde också enligt sägnen, Strandarkirkja byggdes på den plats där manskapet såg ljus över mörka vatten och där de flöt iland. Sedan dess har myten odlats och utvecklats. Islänningar i nöd offrar pengar till församlingen för att bli hjälpta ur sjukdomar och livskriser, penninggåvor strömmar in från hela landet. Detta medför att den lilla församlingen på några få själar tar emot ansenliga summor varje år. Seden är djupt rotad, vilket innebär att församlingen i dag är en av landets mest välbärgade, kanske den rikaste.

Kyrkan är värd ett besök där den ligger på en upphöjd kulle vid strandvallen.

På återvägen funderar jag över hur myter, traditioner och trender uppstår, odlas och förvaltas. Vissa är långlivade, andra mer tillfälliga. Vem och Vad ligger bakom? När är det frågan om viktiga väsentligheter och när låter vi oss manipuleras? Sant eller osant, de botbegivna sjömännen vid Strandarkirkju är en bra story innehållandes allt som behövs för att få fotfäste: identifikation (alla i en fiskebygd kan identifiera sig med sjömän i nöd), religiös symbolik och trohet till givna löften.

Längs vägen en bit från kyrkan bedriver ortsbefolkningen lite tafatt business, behövligt i en avfolkningsbygd där turisternas hårdvaluta tycks vara det enda man kan lita till. En sliten vagn har byggts om till kiosk, en barack är förvandlad till snabbmatställe vid en karg, föga välkomnande campingplats. I dag är här tyst och öde, vilket underlättar mitt tänkande. Tillbaka på den stora vägen bort mot Selfoss och Hveragerdi försvinner Strandarkirkja i skymningen som en hägring vid havet. Vilket den ju också var en gång i tiden.

Isländska skyltar: 12



Någrannavarsla, grannsamverkan, gäller förstås såväl här som hemma. Självklart hjälps vi alla åt! Från min sida lovar jag att inte bröla i min, i exil undanskuffade, basklarinett klockan tre på natten, även om det börjar klia i fingrarna. Bassäkert, nej bergsäkert! Men snart ska här kvidas kväden.

fredag 20 november 2009

Handskrivet




Pjódmenningarhúsid, muséet för Islands kulturarv, samsas gamla handskrifter med uppstoppade djur och en utställning om isländsk film. En helt osannolik kombination! På grund av bristande säkerhetsanordningar har den unika handskriftsamlingen tillfälligt flyttats från huset. I väntan på att originalen kommer på plats igen, får jag nöja mig med kopierade blad, nya varianter av de gamla sagorna i serietidningsformat samt skildringen hur 1800 av originalskrifterna återbördades från Danmark. Här finns annars Codex Regius, den Äldre Eddan från tidig medeltid, samt Egil Skallargrimssons saga och andra original i urval.

Efter att ha varit en del av Danmark under flera sekler, fick Island suveränitet 1918 och blev republik 1944. Vid dessa tillfällen restes krav på att ta hem fornminnen och handskrifter från Danmark. Även om flytten tog tid, 1971 - 1999, ordnade sig allt till det bästa till slut.

Danskarna klåfingrighet har visat sig vara till stor lycka. Island var vid denna tid extremt fattigt och skrifterna hade föga värde i befolkningens ögon. De gamla sagorna, skrivna på kalvskinn, användes till att laga skor, stoppa kläder eller isolera hus med. Vid hungersnöd åt man till och med av de rara skrifterna! Om inte danskarna tjuvat de mesta, hade handskrifterna med stor sannolikhet varit borta!

Om detta berättas i Halldór Laxness roman Islands klocka som utspelas mellan 1600-och 1700-talet. Arnas Arnaeus, med förebild i handskriftsamlaren Arni Magnússon (1663 - 1730), en vitter man, vän till danske kungen, kommer till en avkrok på isländska landsbygden för att leta efter de värdefulla handskrifterna och finner sex sidor som stoppning i gammelmors säng. Han konstaterar pragmatiskt "Det har nu en gång blivit så att det folk som ägt den märkligaste litteraturen i norra världen sedan antiken, nu föredrar att gå på kalvskinn och äta kalvskinn, framför att läsa gammal pränt på kalvskinn". Islands klockor är en skatt för den som vill läsa om Island förr i tiden, drastiskt, mustig och spännande.

Muséet rymmer också en liten, maläten utställning med uppstoppade djur (se blogg nedan) samt en mycket intressant exposé över isländsk filmkonst 1904 - 2006 som jag återkommer till. Inträdet är 17 SEK utom onsdagar då det är fritt.